Specialrecension om Fire! Orchestra här!
Precis som på fredagen fanns det på lördagen möjligheter att lyssna på livemusik i 16 timmar, men vissa fysiska begränsningar gjorde att det inte blev riktigt så mycket. Dessutom var Fire! Orchestras överkörning på Avalon av det slaget att man bör göra något annat några timmar för att kunna ge andra band en rättvis chans.
Dagens akter på stora scenen, Orange, var publikmagneter som Manu Chao och Arctic Monkeys. Jag valde bort båda dessa. På natten var det Major Lazers tur och den som förväntade sig en livespelning, och det var det en del som gjorde har jag förstått, blev nog besvikna av att det blev ett tre timmar långt DJ-set (men med dansare och hypemän!) i stället. Jag gav det inte lång stund, men konstaterade att han (Diplo) satsat mycket på det visuella.
Nej, den här lördagen blev i stället gitarrmanglets återkomst. Som en logisk fortsättning på Fire! Orchestras improvisationshistoria så spelade noisegitarristen (med mera, men här var det noise som gällde) Arto Lindsay (bilden) tillsammans med trummisen Paal Nilssen-Love på Gloria. Detta är inget för den som har behov av låtstrukturer. Ibland vet man inte om de båda själva har någon koll. Men det är fullt ställ, fri improvisation och på något sätt väldigt bra. Att många av Fire! Orchestras medlemmar syntes i publiken är inte oväntat.
På natten spelade återförenade brittiska shoegazelegendarerna Slowdive på Avalon. De skulle inte varit här men då elektrofunkiga Chromeo ställde in så tyckte festivalen att vi skulle ha shoegaze i stället. Det gör inget, för Slowdive är både magnifika i sitt framträdande och i full takt med samtiden. Det här låter lika bra 2014 som det gjorde på 90-talet. Kanske bättre, gitarrslingorna i ”When The Sun Hits” och avslutande ”Golden Hair” är ren perfektion. Det här var en av festivalens absolut bästa spelningar, trots att den sena timmen (de inledde 02.15) började kännas.
Slowdive var inte det enda gitarrbandet från 90-talet som spelade igår. Danska Psyched Up Janis, med Sune Wagner (bilden) som senare bildade The Raveonettes, spelade på Orange precis 15 år efter sin dåtida avskedsspelning på samma plats. Jag såg bara andra halvan av detta, och även om det inte låter lika tidlöst som Slowdive så är det fortfarande bra ”stöjrock” som det heter på danska.
Och gitarrerna slutade inte med det. På Pavilion, den minsta tältscenen såg jag Die Nerven, en tysk trio med både noise-, shoegaze- och vissa postpunktendenser samt texter på tyska. Det här var kvällens stora överraskning och jag blev imponerad av både deras känsla för melodier och deras energi i de mer otyglade delarna. Och sen såg jag The Men på samma plats lite senare och även om de rört sig mot det mindre stökiga (det går inte längre att kalla dem punk) och mer låtorienterade på senaste albumet, den lysande Tomorrow’s Hits, så växlar de upp en energinivå live även om det aldrig blir mer än småtrevligt.
Var det bara män på Roskildefestivalen igår? Var det bara gitarrer? Nej, jag såg även rnb-stjärnskottet Kelela, som sjunger fantastiskt men skulle mått bra av att inte bara ha en DJ. Nu saknade jag dynamik i setet, men vi kommer definitivt få se henne på större scener i framtiden.
