Melissa Horn, som så ofta associeras med vemod och de ensamma långa nätternas bästa vän, låter på förhand som en lite underlig bokning för en festival där folk vill ha skoj och majoriteten av bokningarna har varit rockakter.
Om det beror på det kyliga vädret eller om det är ett försök att smälta in i omgivningen vet jag inte, men Melissa har en skinnjacka på sig när hon kliver ut för vad som är startskottet för hennes sommarturné i år. Det är inte bara skinnjackan som ger ett mer rockigt intryck utan även spelningens inledande låtar får en ny omgjord karaktär. De är nu mer elgitarrfokuserade, vilket gör att de är mer festivalvänliga och det oväntade gör att publiken är något förbryllade över hur de ska agera.
Lyckligtvis så väljer Melissa att efter den lite ovanliga inledningen att plocka upp sin akustiska gitarr och framför resten av spelningen på det sätt som har gjort henne till en favorit hos många i vårt avlånga land. Det är också nu som publiken kommer igång ordentligt och sjunger med i de flesta av låtarna, vilket höjer stämningen till den grad att Melissa flertalet gånger kan ta ett steg bort från mikrofonen för att endast lyssna och ta in uppskattningen.
Ibland kan något som på förhand känns så väldigt fel kännas väldigt rätt och Melissa Horn är ett exempel på just det. Att kliva upp på den näst största scenen på en festival när man är något ringrostig är ingen enkel uppgift och lägg där till att de kvinnliga artister som spelat på samma scen i samma tidspass de tidigare dagarna heter Lana del Rey och Veronica Maggio. Men Melissa klarar av uppgiften med bravur. Hon må kanske inte ha en lika stor publik den här kvällen som de två just nämnda, men många som hittat dit är nöjda och känslorna rinner över bland vissa av dem som fäller en och annan tår till de hjärtskärande låtarna.
Det är få artister som kan fälla en ironisk kommentar i mellansnacket som säger att ”om publiken är glada så är det bra och om de inte är det så har de hittat till rätt spelning” och ändå få folk att dra lite på smilbanden.
