Regntunga skyar. Kontrasten mot gårdagens gassande solsken är påtaglig, men det finns inget som kan få mig att undvika The War On Drugs på Linnéscenen. Allra minst dåligt väder. Philadelphia-bandet gjorde en omtalad spelning på Lilla Hotellbaren i Stockholm i september förra året, vilket fått mig att hoppas på stordåd. Det som talar emot är klockslaget 13:00.Med regnet som inramning och en sångare som gör sitt bästa för att mota dagsljuset, framkallar bandet ett rockpsykedeliskt skimmer – dag eller natt känns irrelevant. Det krävs både en hängiven publik och ett band på humör för att lyckas vid lunchtid, och denna spelning har inga problem med att engagera. Varje låt känns som en indierockangelägenhet. Sångaren och låtskrivaren Adam Granduciel spelar dessutom munspel på ett sätt som genererar gåshud, får en känsla att han spelar för sitt liv. Hursomhelst lämnar jag scenen med en känsla av infriad förväntan.
På avstånd spelar Anna von Hausswolff som fått lysande kritik för sitt nya album Ceremony. Denna sista festivalbokning kan jag dock passa på att se vid en spelning utanför Way Out West, vilket gör att jag återvänder till Linné för att se St. Vincent. I likhet med Hausswolff en kvinnlig artist med gott om integritet. Har inte mycket till över för det mest teatrala, men spelningen överraskar på ett positivt sätt. Avslutningen med ett konstruerat epileptisk anfall bland publiken ger en obehaglig känsla, där ”bränna gitarrer” får ny innebörd. Storartat.
Återvänder till det stora scenområdet som vid det här laget samlat en stor mängd åskådare framför agitatorveteranen Billy Bragg – stämningen är minst sagt sömnig, men Bragg talar för sin politiska hållning som att tiden stått stilla. Och det är precis vad Bragg vill påpeka. Thatcher-erans klyftor har återigen vidgats under de senaste tio åren. Han slår även ett slag för Pussy Riot, vilket även Feist gör senare på kvällen. Bäst musikalisk respons ger den gamla Kirsty MacColl-duetten ”A New England”. Det hela blir en småtrevlig stund under en uppsprickande himmel.
Efter Braggs politiska arenamöte ser jag Afghan Whigs, främst för att se om deras Frank Ocean-cover ”Lovecrimes” fungerar på scen, och de visar sig att Greg Dulli med band klarar av både comeback och tolkning med bravur. Publiken är dock den minsta hittills, vilket förklaras med att First Aid Kit lockat en gigantisk skara människor; Johanna och Klara gör sitt bästa för att plocka fram den rätta folkpopstämningen, men deras vackra melodier försvinner ut över publikhavet utan att sätta sig på allvar. Det är synd, men siktar på en av deras klubbspelningar i höst. I det stora hela ändå en av dagens ditintills bästa spelningar, där romantiserande nyromantik vaggade in Slottsskogen i ett stilla och behagligt lugn.
