Om fredagens uppställning kändes som en rad, om än väldigt sympatiska, förband till Montréals finest så vilar baksmällan tung över Popagandas andra dag. För vad kan toppa Arcade Fires sanslösa bombmatta av storslagen indierock som rullades ut över den drygt tolv tusen-hövdade publiken? Inget, naturligtvis, inte den här dagen i alla fall. Med det i åtanke blir det en lite märklig känsla att spatsera omkring på Eriksdalsbadets klordoftande område, det är som en efterfest som inte har vett att sluta i tid. Å andra sidan har ju även sådana sina poänger.
Jenny Wilson & Tensta Gospel Choir blir dagens första akt för min egen del och lite förvånande också lördagens största överraskning. För även om Wilson knappast är någon främling för svenska festivalscener så har mina tidigare erfarenheter av henne knappast varit värda att lägga på minnet. Men på Popagandas stora scen får vi se en Jenny Wilson som glöder och tillsammans med sitt skickliga band – och med Tensta Gospel Choir som grädden på moset – lyckas vispa ihop en oemotståndlig häxbrygd av sin egensinniga soul. Gamla låtar i nystöpta versioner blandas med senare alster från dubbelskivan Blazing och det är hela tiden bombastiskt, svängigt och charmerande. Allra bäst blir det i sista låten, som jag trots idogt googlande inte kan lista ut namnet på, då hon drar upp ett gäng ur publiken upp på scen och avslutar sin lektion i spelglädje med en gruppkram så vacker att det blir fuktigt i ögonvrån. Jag gissar att hon fick ett och annat nytt fan i dag, och det väldigt välförtjänt.
Att José González har karisma som en skokartong är som bekant ett etablerat faktum. En solospelning i London för sex år sedan har för evigt etsat sig fast i mitt minne som en av de tråkigaste musikrelaterade upplevelser jag någonsin varit med om (och då överdriver jag bara en smula). När jag promenerar bort mot den lilla scenen för att se Junips spelning är det med andra ord en underdrift att säga att mina förväntningar är lågt ställda. För även om jag har kunnat uppskatta bandets musik i teorin så har mina erfarenheter av dem på skiva varit någon av en snoozefest. Det börjar inget vidare heller, González mumlar ursäktande mellan låtarna och den skenande basen förstör alla möjliga finesser i spelningens första akt. Men så händer något, ljudteknikern vaknar upp ur sin slummer och plötsligt låter det riktigt bra. Fram träder en bild av ett band som kanske inte gör så mycket väsen av sig men som levererar hypnotisk indierock av riktigt hög klass. Och i den stilen fortsätter det tills mina fördomar är bortnötta av en gammal hederlig arbetsinsats från ett band som jag tydligen underskattat. Det är trevligt att ha fel ibland.
