När man pratar om Popagandas dag ett, fredag, är det svårt att inte slänga sig med det gamla uttrycket ”förband”. Det finns nämligen ett sätt att se på det som hände och det var Arcade Fire. Detta kringresande kollektiv har spelat konstant i ett år och gjorde en dramatisk avslutning på Eriksdalsbadets stora scen. Stora skärmar sände ut flimrande bilder av vad som skulle kunnat vara början på en filmatisering av valfri Stephen King-novell. Och sen small det till, herregud mitt hjärta gör volter fortfarande.
Taktfast och med intensivt stegrande partier blev det en uppvisning som fick just alla andra att kännas som förband, man förstod klasskillnaden. Det musikaliskt storartade i att snudd på ett dussin människor på en scen kan få stråkar, orglar, piano-slingor och bas, gitarr – allt! – att golva flera tusen av oss. Jag tror ingen kommer streta emot om jag säger att det måste ha varit något av Popagandas största händelser. Fan, det kändes ju till och med som om livet peakade en aning.
Och innan detta då, jo då spelade förbanden. En inte alls dålig uppsättning sådana. Cults, som vi fick äran att prata med innan spelningen, levererade sin soliga 60-tals remake – och gjorde det bra. Bandet berättade att de inte gillade att vara fast i det offentliga, det var helt enkelt inte deras grej att synas. Men av det såg jag inte mycket – bäst var det när det elektroniska skymtade, sämst när det tjatades om ”varför ingen badar i poolen”. Nu när jag skriver detta sitter jag för övrigt med sår på händerna efter att ha gjort volter i just den simbassängen.
Henrik Berggen kan man säga vad man vill om, men att skala ner sina Broder Daniel-skatter till enbart trumpet och en loj bakgrundssångare kanske inte är det mest lyckade. Visst, han kanske är bland det finare Sverige har i artistväg med sin excentriska look – men förlåt, rösten är inte den mest komplexa, texterna de mest poetiska. Allt gör sig bättre dolt bakom lite trasiga gitarrslingor och en hamrande bastrumma. Men okej, stundtals stod man där ändå med gåshud och ringde upp flickvännen, man har ju rätt att vara nostalgisk.
Serenades spelade som bekant även de, och hitten ”Birds” gjorde sig väldigt bra också utanför radions knastrande. De är något av ett slipat live-band redan, mycket folk på scen, stråkar och fint blått ljus. Känslan av att stå framför ett hav är inte en dålig liknelse. Annars lyfter jag på pophatten för Is Tropical som efter MGMT är hipsterkollektivets nya hopp. Fantastiskt bra musik som fick alla att dansa. Det är liksom lite omöjligt att stå still.
Men om vi återgår till huvudattraktionen Arcade Fire. De plockade med sig energin från alla band som spelat tidigare, omvandlade den och brände till. Jag hoppas bara att jag får uppleva det igen. Stockholm ska vara stolt över sitt Popaganda som förhoppningsvis bara blir större och större – man tackar ju inte nej till fler bokningar av den här kalibern.
