Efter att ha lyckats att undvika Malmöfestivalen i ett par dagar, tvingar jag mig själv att vandra ner mot Posthusplatsen. När jag kryssar mellan Langostånd och Eric Saade-fans känner jag ett litet tvivel inför om det överhuvudtaget är värt det. Men så överrumplas jag återigen av den förväntan jag känt ändå sen det stod klart att The Cave Singers bokats till årets festival och när bandet äntligen står på scen strax efter kl 22 är jag väldigt glad för att jag tagit mig dit, trots allt. Seattlesönerna i The Cave Singers – som tidigare i år släppte sin tredje skiva No Witch på etiketten Jagjaguwar – gör sitt andra Sverigebesök på bara några månader, men det är ändå en hyfsat stor publik som samlats framför minsta scenen på Posthusplatsen denna onsdag. Bandet, som har sina rötter i avsomnade artpunk-bandet Pretty Girls Makes Graves, är en indiefolktrio med charmtrollet Pete Quirk i spetsen. Med en extremt karaktäristisk – och på gränsen till irriterande – röst är han verkligen bandets självklara frontfigur, och med hjälp av ett gestikulerande kroppsspråk och gungande dansstil låter han oss ta del av ett nästan pratsjungande berättande. Tyvärr är det väldigt svårt att urskilja vad han verkligen sjunger, vilket är ett av konsertens största minus.
Musikaliskt sett är The Cave Singers ett ypperligt samspelt band. Med undantag för ett par småmissar levererar trion pumpande baskagge, fantastiskt gitarrspel och tidlösa melodier med inslag av klassiskt americana-munspel och diverse percussionlekar. Det är dock framförallt i upptempolåtarna som bandet når publiken. ”Black Leaf” från senaste albumet är kanske det mest dansframkallande numret och för nån sekund undrar jag var det traditionella tvättbrädespelandet tagit vägen.
Tyvärr känner jag aldrig att konserten lyfter. Det hela blir alldeles för enformigt i längden. Kanske är det inte alls rätt arena för bandet? Jag tänker att det mer vore idealt att se bandet på en liten rökig sylta någonstans ihop med en knippe inbitna fans istället för några hundra random festivalbesökare. Men ändå, utifrån förutsättningarna, en helt okej spelning.
