Det var under hösten 2005 som jag var som mest inne på CocoRosie. Systerduon från Brooklyn hade precis släppt sin andra skiva Noah’s Ark och jag hann se dem tre gånger under turnén som följde. Min fascination för Bianca och Sierra Casady har hunnit avta något sedan dess – men då gjorde de verkligen något eget. Det lät modernt och urgammalt på samma gång. Introvert och tillskruvat men samtidigt helt självklart. Som om någon hade spelat upp en samling traditionella amerikanska folkvisor på en uråldrig transistor-radio och förvrängt alltihop genom ett hypermodernt laptop-filter.
De som inte gillar CocoRosie brukar klaga på deras tillgjordhet. Att de måste klä allting i lös-mustascher, tokiga scenkläder och koncept om älvor och Jordens undergång. Men om man bara letar lite under ytan så finner man snabbt att inget är särskilt svårbegripligt. Musiken bygger på tidlösa melodier. Kärlek är ett ständigt återkommande tema, barndomsminnen ett annat. Det ligger nära till hands att jämföra med Björk även om systrarna oftast petas ner i den diffusa genren ”freak folk” (kanske mest på grund av Biancas tidigare förhållande med genrens galjonsfigur Devendra Banhart).
Den senaste KB-spelningen för två och ett halvt år sedan, när systrarna hade med sig ett fullt band, var fantastisk! De når inte samma höjder på Posthusplatsens stora scen på Malmöfestivalens öppningsdag. Dels av den uppenbara anledningen att deras introverta musik kommer mer till sin rätt i en klubblokal än på en stor utomhusscen, även om de verkar mer bekväma på scen än någonsin tidigare. Men nu börjar det också bli slående hur lite som faktiskt har hänt i CocoRosies värld sedan vi först hörde av dem för sju år sedan.
De fann sitt sound väldigt tidigt. Faktum är att de verkar ha varit klara ungefär i ögonblicket när hip hop-älskande problembarnet Bianca Casady först återförenades med sin opera-sjungande storasyster. Man börjar undra om de har brist på nya idéer när de fortfarande envisas med covern på Kevin Lyttles mainstream-hit ”Turn me on” (skämtet var inte ens var särskilt roligt första gången). Men förutom systrarnas rasta-peruker så är den låten också enda skönhetsmissen i set-listen. När de gör makalöst vackra versioner av ”Werewolf” och ”K-hole” är det så vackert och introvert att jag får gåshud trots snålblåsten. Måhända har inte särskilt mycket förändrats i systrarna Casadys värld de senaste åren men de gör fortfarande något helt unikt.
