Regnet som fanns med ända in på torsdagsnatten hade försvunnit på fredagsmorgon. Delar av förmiddagen gick sedan åt att torka kläder och plånbok. Det känns som det var aningen mer folk på plats den här andra festivaldagen – kanske hade det samband med vädret. Det har pratats en hel del om att det skulle vara folktomt här och nästan inga biljetter sålda. Det är naturligtvis en överdrift. Här är långt ifrån fullt och det är sällan kö till toaletter och ölförsäljning, men det bör nog ha varit kring 10 000 människor här igår. Naturligtvis inte som på Hultsfredsfestivalens tidigare glansdagar, men det är en ny festival nu och något fiasko känns det absolut inte som.
Det var längesen man upplevde så mycket kärlek under och efter en spelning som i samband med Charles Bradleys soulmagi på vita scenen igår. Nog för att jag trodde på detta – albumet No Time For Dreaming är en lysande soulplatta och det är musik som nästan alltid funkar live. Men att se denna 62-årig soulfarbror, tidigare hemlös och numera boende i Brooklyn, överträffade alla förväntningar som överhuvudtaget gick att ha. Efter att hans otroligt svängiga åttamannaband, fullt utrustat med trumpet och saxofon, gjort tre instrumentala låtar stod han där plötsligt där. Och när han tog första tonerna i ”Heartaches and Pain” så kändes det som att Otis Redding återuppstått. Publiken tror knappt sina öron. Och för varje gång han ger upp ett soulskrik blir publiken mer och mer exalterad. Hans bakgrund som James Brown-imitatör visar sig tydligt i rörelsemönstret. Jag visste knappt ens att sån här musik görs längre. Ryktet om vad som pågick spreds via mobiltelefoner. Det möjligen hundratalet åskådare förvandlades under spelningens gång till en nästan knökfull lada. Bradley blev oerhört rörd över mottagande och såg mellan låtarna ut att börja gråta. En bit in i spelningen gav han sig ut på en runda i publikhavet, bara för att under några minuter krama om publiken i ren tacksamhet. Ett scenario som upprepades efter spelningen. Bradley gråter glädjetårar och ser ut som världens mest tacksamma människa. Efter spelningen står jag och några vänner kvar. Luttrade festivalrävar med vanligen ganska olika musiksmak. Den här gången är vi helt överens. Charles Bradleys spelning i Hultsfred var något alldeles extra, en undantagsspelning som hade den där gyllene egenskapen att den inte bara lät fantastiskt – den kändes.
Hur tar man sig vidare i festivalprogrammet efter en sån upplevelse? Ja, inte är det lätt. Jag gick på en hel del spelningar under kvällen och natten också men kände mig mer svårflörtad än vanligt. Inte ens Anna Calvi, som jag haussat upp på förhand, gav mig annat än korta stunder av upphetsning. Hennes framtoning är aningen blyg och pretentiös och någon publikkontakt är svår att hitta. Hon får förlita sig helt på sina och låtarnas kvaliteter, något som ger ett blandat resultat. Ibland gränsar det till tråkigt, men i den utdragna versionen av avslutande ”Love Won’t Be Leaving” visar hon varför hon förtjänar sin hype.
Lil B hade jag sett fram emot. Hans val att döpa sitt senaste album till I’m Gay (trots att han enligt uppgift är heterosexuell) har gjort att han blivit mordhotad av reaktionära krafter. Det är dessutom en väldigt bra skiva. Men Lil B har inte kommit till Hultsfred för att prata om vare sig homosexuellas rättigheter eller något annat allvarligt. Han vill ha roligt. Och det har han säkert också. Däremot gör han en rakt igenom klichefylld spelning som kunde genomförts av precis vilken ung hiphoppare som helst. Ljudet är inte heller något vidare. Alla snygga samplingar och annan snygg produktion går förlorad när Lil B enbart vill festa, skrika ”Sweeeeeeden” efter varannan mening och köra ett oerhört tröttsamt mellansnack om att ”I want to fuck some Swedish pussies tonight” och annat som inte kändes direkt oväntat.
Då var Crystal Castles en betydligt trevligare historia. Förutom att de drog en av festivalens hittills största publikmassor så visade de att de klarar att leverera från en stor scen. Det är stor show och oerhört snygga ljuseffekter. Men jämfört med tidigare gånger jag sett dem visade de även en tendens till att fokusera mer på låtarna och aningen mindre på att bara skapa furiös energi. Nu blev det ganska mycket av den varan ändå, men den här gången var det fint att bara stå och lyssna också.
I övrigt gjorde bob hund som vanligt alldeles glimrande ifrån sig, Bootsy Collins lyckades inte riktigt engagera under den stund jag stod där trots att de var 15 personer på scenen och ganska tidigt på dagen gjorde Dum Dum Girls en fin spelning i röda tältet. Det är trevliga, enkla och lättlyssnade poplåtar med snygga stämmor i refrängerna. God underhållning att börja dagen med. De avslutade med att göra en cover på The Smiths’ ”There Is A Light That Never Goes Out”. Som av en händelse är det ikväll dags för Morrissey att inta Green Stage. Om han nu kommer. Kanske tycker han att det blåser för mycket? Annars får vi hålla till godo med t.ex. Washed Out, White Lies och en del fina svenska akter.
”
