Stunden som nästan alla i Azaleadalen har väntat på är minuten när den avslutande akten kliver upp på scen. Fyrverkerier avfyras och gåshuden sprider sig varsamt bland publiken, någon längst fram gråter till och med. Coldplay avslutar årets Where The Action is. Men vi kommer dit senare.
Ett av de band som spelar tidigare under dagen i Azaleadalen är Serenades, Markus Krunegård och Adam Olenius projekt, som bara gör sin andra spelning som duo här. Men de är två rutinerade musiker som vet vad de sysslar med. På sin EP Birds så har de åstadkommit ett sound som de verkar vara väldigt nöjda med – nästan för nöjda, skulle jag säga. För det är kring det soundet som de bygger allt, vilket inte riktigt håller hela vägen. Istället känns bandet med Adams poser och Markus solhatt alldeles för bortkomna på festivalens största scen.
Jenny Lewis och Jonathan Rice, Jenny and Johnny, är nästa duo som spelar under eftermiddagen. Från Kalifornien har de tagit med sig sin melodiösa polaroidpop. Men samma sak gäller här som med Serenades, de känns mest intresserade av sin produktion – snarare än innehållet. Det är väldigt synd, för de är en duo som har oerhört mycket mer att komma med än så. Sedan att ljudet stundtals är så uselt att man inte kan höra vad Jonathan Rice sjunger sänker helhetsintrycket väldigt mycket – Jenny Lewis låter dock lika bra som man kan förvänta sig.
Efter det här känns det skönt med ett säkert kort när det gäller innehåll och kvalité. The Ark gör sällan en dålig spelning och det gör de inte här heller. De är ett band som ständigt gör sitt yttersta för att leverera vad publiken förväntar sig, de håller inte tillbaka på någonting. Den absoluta höjdpunkten kommer när de spelar ”It Takes A Fool To Remain Sane”, där de ännu en gång visar vad de går för. Det finns få svenska band som på samma sätt vågar ta ut sina rörelser som The Ark faktiskt gör med sin glamrock. Och bara det kan få vilket öltält som helst att vråla med i ”One Of Us Is Gonna Die Young”.
Det råder en trivsam picknickstämning på området under hela dagen. Längs kanterna sitter publiken utbredda på sina filtar och precis så är det också när Bright Eyes spelar. Samtidigt som ögonen tindrar av ett romantiskt skimmer på de som befinner sig längst fram så verkar nämligen övriga delen av publiken mest intresserade av sina nachotallrikar. Bright Eyes gör sig helt enkelt bäst efter skymningstid – då Conor Oberst kan få mysa i mörkret. Nu blir det istället väldigt avslaget och inte ens ”Shell Games” självklara melodi kan hålla publiken uppmärksam särskilt länge. Det är dock låtarna från det senaste albumet The People’s Key som ger störst gehör hos nachosätarna.
Ingenting med Glasvegas är litet. De öppnar med ”Geraldine” och man kan fråga sig om de verkligen kan öka efter det? Det kan de – även om det under vissa delar av konserten går väldigt trögt och lite vingligt. Fast även om James Allen stundtals hellre känner för att sitta på scenkanten och dingla med benen eller hoppa ner från scenen för att bjuda publiken på öl så glömmer jag det ganska omgående. För när jag får höra ”The World Is Yours”, ”Euphoria, Take My Hand” eller avlutande ”Daddy’s Gone” förlåter jag snabbt de sluddriga snedstegen från charmknuttarna i bandet. De spelar storslagen rock som får även de stelaste träden i parken att gunga.
Och så slutligen då – Coldplay. Förväntningarna inför konserten var verkligen på topp. Den senaste singeln ”Every Tear Is A Water Fall”, som spelats flitigt den senaste tiden, har gjort oss nyfikna på vad Coldplay ska komma med härnäst. Och visst bjuder de på ett par nya låtar, låtar som alla lovade ett mer gladpopigt Coldplay. I övrigt så gav spelningen precis vad man hade kunnat gissa på i förhand. De vet precis vad publiken vill ha och de levererar det. Med ballonger, konfetti och fyrverkerier tillagar de en söt sockervadd av arenarock som alla får smaka av. Men det som man saknar hos Coldplay är överraskningarna, det oväntade, som kan lyfta konserten ännu en nivå. För det är i första hand den visuella showen de bjuder på som håller lågan uppe och under de bästa stunderna så kan Chris Martin styra publiken som en lättflörtad marionettdocka. Men akten som var tänkt att storstilat avsluta den heta sommardagen på Where The Action Is slutade istället med ljummen semesterpop från giganterna.
