Tåget mot Stockholm har precis lämnat perrongen och ett regnigt Göteborg. Jag sitter i vad som känns som den sunkigaste kupén och min mentala status har reducerats till det av ett vanskött boskapsdjur. Jag är sliten, hungrig och skulle gå förlorande ur en strid med en uteliggare om den värsta kroppsligaste odören.
Och jag hatar metal över allt annat idag.
I två dagar har mina hörselgångar bombarderats av distorsion, dubbla baskaggar, massiva basgångar och en Dani Filth som gett mig tinnitus livet ut. Ur iPoden strömmar just nu musik som närmast kan förklaras som terapeutisk och avslappnande regnskogsmusik.
Och jag vet att imorgon kommer jag att älska metal igen.
Regnponcho är hårdrock. Min livsräddare på en annars blöt festival. Pissljummen och vattnig öl för 60 kr plastglaset och brist på vegetarisk mat är inte hårdrock. Trots vissa gastronomiska brister, strul med festivalbussarna och ett oorganiserat publikhav som blockerade ingången vid Raubtiers spelning, är jag nöjd över Metaltowns line-up i år. Glädjen att kunna få bocka av så många otroligt bra artister på så få dagar står över de flesta av irritationsmomenten, och de var ändå övervägande.
Under de 45 minuter som Madball spelade var det inte Metaltown, utan Hardcoretown. Himlen sprack upp och lät de indignerade att mosha ordentligt. Annars tyckte jag New York-gänget inte fick den respons de förtjänade. Graveyard och Khoma stod för de bästa framträdandena under denna dag och jag kommer aldrig att sluta häpnas över Jan Jämtes scenpersonlighet och karisma. Det går inte heller att frångå det faktumet att de besökare som kommit för att se Anvil är just på grund av den charmerande dokumentären om bandet. Kanadensarnas spelning var mer av ett kryss i en checklista. Hur smickrande och juvenilt förtjusande sångaren Lips är, så är dessvärre Anvil ett band som fått framgång just på grund av ovan nämnda dokumentär och inte musiken. Det spelar ingen roll om man spelar gitarr med tänderna eller en silverdildo.
Jag kommer alltid att hålla det emot dem, men att ta ifrån fansen det minnen At The Gates gav oss under den ”sista återföreningen” 2008 känns surt. Jag har hållit den världsturnén och spelningen i Stockholm som en av mina absoluta höjdpunkter. När nu metalpionjärerna står på Red Stage tre år senare och hävdar att det är deras sista spelning, känner jag mest för att vägra att lyssna. Lyckligtvis släpper motståndet snabbt och jag får erkänna att jag åtminstone fått chansen att få höra ”Slaughter Of The Soul” live igen.
Sist ut på fredagen för egen del skulle bli överhypade Ghost. Dessvärre gav jag vika för tröttheten och kylan så jag lät Soilworks moderna metal vara det sista som nådde mina öron denna dag. Jag börjar tro att Ghost kommer hamna i periferin igen och att massan kommer ledsna.
Under lördagen imponerade Arch Enemy oerhört trots att jag aldrig varit ett fan av Angela Gossow, denna kvinnliga mästervrålare. The Black Dahlia Murder fick stå undan för ett Meshuggah som lämnade mig totalt mörbultad av den matematiska musikermetal de spelar. Bring Me The Horizon må vara kidsens favoritband men jag måste ändå ge dem för den otroligt röjiga spelningen. Bandet är helt enkelt varje festivalarrangörs och säkerhetsvakts värsta mardröm.
Som jag längtat efter att få bevittna Watain live och oskulden togs i Close Up-tältet sent på lördagskvällen. Stanken av dött kadaver och svavel kan inte ha lämnat många oberörda under den djävulskt hårda ”Sworn To The Dark” eller melodiösa ”Waters Of Ain”.
Trots en imponerande line-up och generellt sätt väl organiserad festival känner jag att åldern och festivallivet börjar ta ut sin rätt. Kanske har jag gått och blivit bekväm på äldre dagar men hade det inte varit för boendet hos en vän och en någorlunda bra kommunal trafik, hade jag aldrig pallat en längre stund.
Jag tror jag bevittnar Sonisphere från soffan i år.
